foreversucks

Det är så mycket som jag borde göra. Jag borde ha skrivit min veckorapport i mitt projektarbete, jag borde ha städat mitt rum.  Jag borde ta en paus från Stockholm och följa med till Gävle imorgon. Men inget av det gjorde jag. Nej, jag gjorde tvärtom. Det enda som jag undrar är VARFÖR? Men jag har inget svar, jag valde andra saker att göra istället.
En himla dålig förklaring tycker jag, så jag tänker försöka i det här inlägget att förstå mina tankar.

Har ni haft känslan att ni vill komma bort från storstaden (Stockholm) och åka upp till er släkt, vänner eller vad som helst där ni kan koppla av från stress, fester, vänner, familj, shopping, allt som är er vardag? Jag känner alltid så när hösten kommer. Jag har en stor längtan av att hälsa på min underbara släkt som bor i Sundsvall, som jag brukar träffa på loven, inte alla lov förstås. Jag saknar att bara koppla av med en bok och roliga skämt och deras dialekt som vi inte har här hemma.  Det känns jobbigt att säga det, men jag saknar lugnet av att inte hitta på saker hela tiden.

Varför skriver jag då om Gävle, om min släkt inte bor där? Jo min mammas kompisar har landställe i Gävle, när jag var yngre var vi ofta där. Det blev då mitt koppla-av-ställe. Det är underbart att vara där tycker jag. Men när man har varit där ofta, får man tillbaka minnen som kan vara jobbiga att minnas när man åker upp dit.  Jag minns inte det bra med Gävle längre känner jag,  utan det som krossade mitt hjärta, p.g.a olika saker, inte bara kärlek. Men jag vill åka upp dit igen för det är så fridfullt och så personligt, det är på något sätt en del av mig :). Men det är svårt eftersom det som gör mig ledsen tar över det som är bra :(.
Men någon helg blir det att följa med alla dit och få känna glädjen som fanns där. Men när folk dör och lämnar en, så är det som jag minns mest. Men dom härliga tiderna finns kvar, jag har bara inte hittat dom än.

Appropå mitt ostädade rum och veckorapporten. Det är enkel förklaring: Fredagstrött!

Så Godnatt