foreversucks

Även fast det har gått runt 2 år sedan som jag blev mobbad och bytte skola, så är det vissa saker som jag fortfarande har svårt med.  När jag blev mobbad kunde jag inte gå in och äta eller dricka i matsalen, det kändes som att alla tittade på mig när jag åt och drack. Därför blev jag nervös för att äta/dricka med andra människor. Jag har kvar det lite än idag.

Jag ogillar att gå på cafér, restauranger och matsalen i skolan om jag inte har med mig någon vän, så att jag kan känna mig bekväm när jag äter. Jag har märkt att när jag ska fika eller äta med någon som jag känner väldigt väl så bryr jag mig inte, förrän vi kommer in till stället och det är fullproppt med människor. Då får jag nästan lite panik och  tänker om de kommer att titta på mig när jag äter/dricker. Det kan vara lite rädsla som jag har, men efter mobbningen så har jag haft otroligt svårt att äta och dricka, speciellt i matsalen i min nya skola.

När jag först kom till det gymnasium som jag går i nu, åt jag inte alls i skolan. Jag gick hungrig. Tillslut fick jag lov att äta, för att inte svimma. Men det var svårt,  jag tänkte hela tiden på om alla andra tittade på mig. Därför så fick jag kolla lite då och då så att ingen stirrade på mig när jag åt. Men alla var upptagna med sin egen lunch, vilket jag borde ha förstått.
Jag äter helst inte i matsalen i skolan nu heller ,utan jag brukar gå hem och äta. Jag  kan känna mig obekväm även fast jag sitter med någon som jag känner vid samma bord, bara för att det är så mycket folk runt omkring mig i matsalen.
Det som är märkligt är att hemma så tänker jag aldrig så. Varje gång som det är mycket folk hemma så trivs jag som bara den. Kanske för att dem människorna känner mig så väl.

Det som nog var det värsta (vilket jag var rädd för på nyår) var att äta med 10 okända människor. Jag tänkte hur sjutton ska det gå efter all min rädsla? Men det gick väldigt bra och det kändes skönt.
Det har blivit mycket bättre, men ibland får jag tillbaka den där skrämmande känslan och jag vet då, att det inte är helt borta. Det kommer nog ta lite tid, men så länge som jag kan äta bland andra människor så är jag glad.
För jag har kommit långt på vägen , efter att inte kunnat äta alls.