Förlåt, men jag kan inte hjälpa det.


Jag hoppas att min psykolog inte har glömt mig. Jag hoppas att jag får en akut tid snart, för jag behöver verkligen det.

Innan studenten ska man vara glad, lycklig och leva livet. Jag står fast mellan att leva livet och att vara ledsen. Jag är trött på att gråta, skrika och ha aggressioner. Jag är ledsen att vissa i min omgivning fått ta skit för hur jag mår nu, men det kommer blir bra. Jag lovar er det. Ni som känner mig vet varför jag mår så här nu, ni vet att jag behöver er. Förlåt för hur jag beter mig. Jag kan inte säga något annat än att jag förösker varje dag att hämta krafterna tillbaka.

Jag älskar er, även fast jag inte alltid visar det. Men jag hoppas någonstans att ni vet det. Annars har jag misslyckats.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0